Hej pappa
Här kommer ett brev till dej om hur mycket jag saknar dej. Jag vet att jag berättar det varje dag för dig och jag ber Gud hälsa det till dej där uppe i himlen. Men just nu vid julen känns det så extra tomt. Det är ett så makalöst tomrum. Förra julen var det bara ca 5 månader sedan du lämnat oss, då kände jag din närvaro på ett annat sätt.. Denna jul var din stol tom tommare tommast. Du var så fysiskt icke närvarande. Det kändes i hela rummet. Förra året gjorde det visserligen ondare på ett annat sätt ett stort öppet blödande sår . I år har en sårskorpa dragit ihop såret, som är så lätt att pilla hål på så det blir ett blödande sår igen.
Jag trodde inte att det skulle bli så svårt att leva utan dej. Men jag hade ju inte heller tänkt på det innan .
Jag var säker på att vi hade många år kvar än. Att du skulle bli gammal och grå att din kropp skulle brytas ner bli gammal och vi skulle förstå att det började bli dags. Men så var det inte . Du var ju fysiskt starkast av oss alla. Full av fart och liv. Så på en sekund ändrades allt. Jag vill så gärna få en endaste minut med dej fråga hur du har det få en 100% bevis på att du har det bra. Men det går inte. Jag får leva på min tro att du är hos vår fader i himlen. Men en tro är en tro inte något jag vet så i mörka stunder kommer en oro över mej av tvivel.
Men samtidigt känner ju jag en närvaro av dej i allt man gör. Du finns där, jag hör dina ord dina råd, om att gör så i stället eller Anette gör si. Ibland kan jag känna att du blir glad när jag gör något bra. Jag känner lukter som är förknippade med dej. Jag ser vyer och bilder som är minnen från tiden med dej. Jag vet att jag viskade till dej i dina sista andetag att det kärleksband vi har inte kan brytas utan räcker ända till himmelriket och tillbaka
Jag vill verkligen tro på det.
Pappa det gör ont jag saknar dej så. Din plats så tom din stol så tom ett eko i min mage jag saknar dej så. För evigt älskad och saknad min egen Lilla stora pappa